Äktromantisk tolkning gav Tjajkovskij tung puls Svenska Dagbladet 17-Feb-11 Lars Hedblad Publiken strömmade till denna konsert där Wilhelm Stenhammars inte så ofta framförda andra pianokonsert, i d-moll, kombinerades med Tjajkovskijs evigt populära sjätte symfoni, Pathétique. Liszt, Schumann och Franck är stilistisk utgångspunkt för pianokonserten, bara undantagsvis finner man i Stenhammars produktion en anknytning till Tjajkovskij, vars stora symfonier han dock ofta dirigerade i Göteborgs orkesterförening. Genomkomponerad är en bättre beskrivning än ensatsig av d-moll-konserten, som har en storskalig svepande linjeföring, där mer strikta formdelar omväxlar med impulsiva och fritt fantiserande. Den mångsidige solisten, Anders Kilström, som gjort fina inspelningar med svensk kammarmusik och romanser, utför solostämman med pregnans och säkerhet, där spelet är kraftfullt och klart utan att det blir alltför nyktert. En lekfullare, mer avspänd hållning i scherzot hade dock varit ett plus. Norrmannen Eivind Gullberg Jensen, som nu gästade Konserthuset för första gången, gjorde orkestern till en alert och dramatisk medspelare. Man saknade ett visst element av dröm i framförandet, vilket dock som helhet imponerade. Även Chopins Berceuse, vald av Kilström som extranummer, hade vunnit på ett mer svärmiskt spel, klarhet är inte allt. Pathétique väckte sensation i svenskt musikliv, då den i slutet på 1890-talet premiärspelades vid en av Hovkapellets symfonikonserter. Eivind Gullberg Jensen, från 2009 chefsdirigent vid Nordtyska Radiofilharmonikerna i Hannover, ger sig – utan partitur – hän i tolkningen av verket, vars subjektiva kvaliteter nästan hämningslöst exponeras. Resultatet blev inte någon vanlig genomspelning, utan en äktromantisk tolkning med tung puls som stundvis borrade sig ned i det omedvetna. Endast den melankoliska valssatsen fick ett drag av oväntad optimism. En bitsk och ettrig inledning fick den kända marschen, i vilken tyglarna släpptes lösa. Kraften gav en illusion av att de inledande klangslöjorna i den påföljande finalen fladdrade till av vinddraget. Övertygande förenades stillhet, skönhet och smärta i denna långa sista sats. [back to reviews]